Zeke ..
När jag väl behövde dig så var du där för mig!
(tänker på fina minnen om dig, när du var så liten till du blev en stor underbar hund)
Första dagarna med honom, jag gjorde allt för honom.. Tog allt jag hade av min energi så att han skulle bli underbar..
Det blev han.. Väldigt underbar och väldigt omtyckt..
En busig jävel som var intresserad av allt som han såg. Han var alltid glad och älskade att bli omtyckt.
Varje dag med dig blev som en helt ny värld för mig..
Sommaren då vi badade med dig å du var så glad att du fick slippa simma utan bara springa i flera meter bort ut i vattnet..
En dag var jag tvungen att lämna honom för att jag inte hade råd, (hade kunnat haft råd om jag så bara ville, jag mådde väldigt dåligt då också)
Jag tänkte att jag gjorde ett rätt val, han ska få ha det bättre nu..
Jag hade fel =( Så jävla fel.. Fick samtal av ägaren idag, (Zeke har fått cancer, så vi vet inte om vi har råd att betala allting för försäkringen täcker inte allting, och han har blivit väldigt aggressiv nu och har sån kort minne. Och han är väldigt mager, så om du vill kan du få komma men ha inte förhoppningar bara, han kanske kommer ihåg dig men också kan han bli väldigt arg..)
Ohh fyfan det där kändes i hela kroppen! Å ja kände hur ja ville gråta när han sa det.. Sitter å tänker på alla minnen nu..
Jag vet inte om jag ska strunta i att komma och istället komma ihåg den han en gång var för mig..
Det kanske krossar mig ännu mer än va de gör för mig nu..
Hade faktiskt tänkt att ha tillbaka honom när ja hade jobb å tid, så fort jag kunde!
Men jag känner att allt hopp är borta.. Kliver upp.. Solen skiner väldigt starkt och ger värme..
Jag som tänkte att jag skulle få en bra dag idag.. Och se Zeke som jag såg på honom förr..
Det får glömma allt jag har trott om..
Ska jag tappa hoppet? Ska jag hoppas på att han blir bra?
Ska jag forts gråta? Vad ska jag göra? Behöver Zeke se mig nu när han är en sån här?
Så mycket tankar..
Zeke.. Förlåt...
